måndag 19 november 2018

Vi måste tänka till gällande digitaliseringen i skolan

Låt mig först bara inleda med att fastslå att jag tror på digitaliseringen i skolan som ett nödvändigt gott/ont. Vi har diskuterat digitaliseringen i skolan under så många år och resultaten är entydiga, det som gör att digitaliseringen fungerar är det att den drivs av pedagoger som förstår pedagogik och har ett genuint intresse för elevernas lärande och sin egen lärargärning. Inte av tekniken själv, inte av tekniker, inte av företag som vill urholka ekonomin genom att erbjuda dåliga digitala lösningar, utan pedagoger som förstår lärande.

Under senaste tiden har vi fått forskning som visar på digitaliseringens nackdelar utifrån lärande. Forskning vid Helsingfors Universitet visar att digitalisering försämrar elevers inlärning. Forskning från Göteborgs Universitet visar på att lärplattor i förskolan inte är någon genväg för barnens lärande. Ytterligare blöder Stockholms Stad rent ekonomiskt och även administrativt efter det att deras lärplattform inte når upp till det som det var tänkt till. Office 365 verkar läcka information trots att det skall vara GDRP-säkrat. Frågan är...vad innebär detta för skolan och hur skall vi gå vidare?

Jag är själv lärare på gymnasiet och vi har gått tillbaka till att nyttja papper och penna för att öka fokus under lektionerna och det fungerar. Datorer och egna enheter tar fokus och eleverna kan inte förmå att stå emot nyfikenheten i att se vad som händer på mobilen. Det är inte deras fel, det är utvecklarnas fel som tagit fram mobiler och appar som just är till för detta, att påkalla uppmärksamhet och för att göra oss beroende. Datorer mm används men med en tanke under lektionen samt för att arbeta med uppgifter och kritisk informationshantering. Under flera år har vi diskuterat detta i skolan och åsikterna går isär, frågan har handlat om antingen eller vilket i sig är fel ansats. Alltför sällan diskuterar vi hur och varför?

Om nu politiker och Skolverket är måna om att se till att kunskapsutvecklingen ökar hos varje elev så måste vi våga ifrågasätta vad vi håller på med. Jag tror som sagt på digitaliseringen men jag tror samtidigt att den pedagogiska utmaningen att få ihop digitalt och lärande är så mycket mer komplext än vad vi förstår. Snarare så ökar klyftorna i skolan pga digitaliseringen än tvärt om. De som har föräldrar med akademisk bakgrund kan stötta elever i skolan, med eller utan digitala enheter. För andra blir det digitala en flykt från verkligheten.

I den digitala strategin står det att mer forskning måste till inom området enligt:

Delmål 3.1: Forskning om digitaliseringens påverkan på undervisning och lärande ska genomföras och stödja utveckling av verksamheter och insatser
samt
Delmål 3.2: Uppföljning av digitaliseringsarbetet i skolväsendet ska genomföras och stödja utveckling av verksamheter och insatser
Om vi skulle se trender som visar på att digitaliseringen snarare påverkar undervisningen negativt...vad gör vi då? Eller kanske annorlunda uttryck, vilka skäller vi på då? Systemen, den politiska ansatsen eller pedagogerna?

fredag 4 maj 2018

Prata med din röstassistent hemma om barnens skolgång

Så kan vi läsa på MyNewsdesk där lärplattformen Vklass berättar om integrationen mellan Google Home Assistent (som nu också finns som en app). Vi kan läsa följande:

– När vi utvecklar våra lösningar lägger vi stort fokus på just föräldrarna och deras användarupplevelse, eftersom vi vet att de spelar en viktig roll för barnens studier. Att kunna få information via en röstassistent tror vi sänker tröskeln och ökar föräldrars engagemang och vetskap kring vad barnen gör i skolan, säger Andreas Selling.
Det är bra att föräldrar engagerar sig i barnens skolgång men frågan är om detta är rätt väg?  Om vi ser på den film som Vklass skapat för att förklara hur föräldrar kan få mer kännedom om barnens skolgång så förefaller det som om att Vklass helt missat målet  och flyttar fokus från samtal med våra barn till övervakning. Jag anser att ett engagemang med sina barn börjar i mötet mellan individer och inte i ett misstänkliggörande och konflikt. Nej, vi ska inte prata med vår röstassistent utan vi ska prata med våra barn om deras skolgång, deras dag och deras glädjeämnen och oro.

Vad är dina tankar efter att ha sett filmen som du når här?



onsdag 31 januari 2018

Vem ska jag tro på? 2740 snaps per dag!

Och debatten om digitala verktyg går vidare. Debatten har polariserats till den grad där det hela är antingen svart eller vitt. De som driver frågan kring IT i skolan lyfter fram forskning som stödjer tesen att IT i skolan är bra medan vi samtidigt ser annan forskning som säger det motsatta.

Idag kan vi läsa i Dagens Nyheter där forskaren Torbjörn Ott i sin avhandling visar på att mobiltelefonen kan vara ett viktigt stöd för elever såväl som lärare. I artikeln kan vi läsa:
– Elever kan söka information när de kört fast, de kan dokumentera sitt skolarbete, ta kort på tavlan, skriva in läxor. Det är bara fantasin som sätter gränser, säger Torbjörn Ott.
Samtidigt kan vi i SVDs artikel Ipads och tv-tittande ger barn IQ-brist läsa om att vårt IQ verkar bli sämre inte minst pga leken har minskats och kanske tiden framför mobiltelefoner och läsplattor har fått större utrymme. Martin Ingvar vid Karolinska Institutet säger bland annat i artikeln:
– Mycket data pekar på att människor som endast blir talade TILL, det vill säga från tv eller surfplattor, inte utvecklar språket lika bra som de som blir talade MED. Och ju färre samtal man har hemma, desto mer tittar man i mobilen, läsplattan eller på tv, säger Martin Ingvar.
Som sagt. Vem ska man tro på?  Debatten är polariserad och antingen är man för eller emot vilken i båda fallen är en dålig strategi för det är varken det ena eller det andra. Visst kan vi finna 1000 olika fördelar med mobiltelefonen men de är inte sanningar för det. Visst kan vi använda oss av mobilen för att söka på nätet men Torbjörn Otts forskning handlar inte om hur elever söker på nätet men däremot att de söker. Om vi samtidigt läser boken Moderna myter om lärande och utbildning som jag tidigare skrivit om i denna blogg så finns det ett avsnitt som handlar om hur dåliga vi är att söka efter relevant information på nätet. Så, visst kan eleverna söka efter information, men vad får de för svar?(gäller även oss lärare).

Vi vill gärna ha generaliserbara sanningar så att vi kan hävda det ena eller det andra men det är inte möjligt att göra inom området IT i skolan. En del lär, andra lär sig mindre, en del lär sig inte alls och ytterligare en del blir förvirrade. Däremot måste varje god pedagog fundera över hur, var och när vi väljer att nyttja IT i skolan och inte minst även se om effekterna infaller eller ej.

Jag ser gärna att eleverna nyttjar IT i skolan (gymnasiet) men ibland så arbetar jag mycket intensivt med papper och penna för att nå särskilda mål. För alla de som väntar på forskning som kommer att säga vad som gäller och vad som är sant gällande denna fråga kommer att få vänta. Det är snarare så att varje pedagog i högre grad måste utvärdera sina pedagogiska metoder och välja verktyg och strategier utifrån ämne, målgrupp och mål.

Ibland är det distraherande för eleven (tänker på den där eleven jag nyss träffade som hade skickat över 1 miljon snaps (snapchat) under 2017 (det är 2740 snaps/dag).  För andra får jag lysande analyser med suveräna källförteckningar och ett väl avvägt språk. Vi är alla olika och vi har alla våra svårigheter och möjligheter. Däremot att påstå att det är på det ena eller andra sättet är en oframkomlig väg. Sanningen brukar vilja placera sig någonstans mittemellan dessa ytterligheter.